Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Utveckling och annat

Det var inte bara tur när Lilla L lyckades vända sig från rygg till mage. Hon hade en stillsam dag dagen efter den första vändningen, men nu tumlar hon runt så fort jag lägger henne på golvet. Ibland fastnar ena armen under kroppen, men hon börjar få ordning på det också. Hon vill helst ligga på mage hela tiden, men hon orkar inte det. Problemet är att hon inte förstår det själv, så hon blir både arg och ledsen när jag lägger henne på rygg för en stunds vila. 

Jag har börjat få lite problem med maten. Jag vill äta nyttigt, men jag prioriterar inte ätande. Ibland när L sover väljer jag att vila istället för att fixa ordentlig mat. Jag blir inte sugen på något heller. Jo, godis, men det brukar jag försöka låta bli. Jag måste skärpa till mig. Om inte annat för Lilla L:s skull. Jag vill att amningen ska fungera länge till och då är det viktigt att jag sköter kosten. 

Jag gick upp tjugo kilo under min graviditet. Jag har gått ner det mesta, men har ungefär fyra kilo kvar. Jag känner ingen stress att bli av med det sista överskottet, det får bli när det blir. Jag går promenader och gör mina rehabövningar, det får räcka så länge. Jag skulle vilja gå lite längre promenader, men jag har problem med barnvagnen som gör att jag tappar lusten till det. Barnvagnen är en helt egen historia. Jag får återkomma med den följetången. 

Fysioterapeut och katastroftankar

Igår var jag hos fysioterapeut. Lilla L är nästan tre månader gammal och hon börjar bli tung att bära. Jag behöver träna upp bålstykan. Jag hade inte fantastisk hållning innan graviditeten, men nu är den under all kritik. Jag brukar tycka att alla typer av rehabträning är tråkigt, men det här känns viktigt och övningarna är okej. Fysioterapeuten kände på magmusklerna och de är helt intakta. Nu ska jag träna hemma i två veckor och sen är det uppföljning. Min förhoppning är att jag så småningom ska lyckas tajta till "korsetten" och på så sätt slippa ryggont. Om magen blir lite plattare är det en önskvärd bonus, men det är inte högsta prioritet. 

Jag är en person som har lätt för att oroa mig och igår gick mina tankar fullkomligt bananas. Jag vet inte riktigt vad som triggade det, men plötsligt funderade jag över massa hemska scenarion. Sjukdomar, död och elände. Till slut somnade jag av ren utmattning. Jag älskar min dotter oändligt och jag lär oroa mig för henne resten av livet. Jag måste lära mig att hantera det. Jag måste. För både min och L:s skull. 

I morgon är det dags för BVC. Tremånaderskontroll och vaccination står på schemat. 

Söndag

De senaste dagarna har innehållit en del tjockiskommentarer. Jag har sagt ifrån och talat om att jag inte alls uppskattar dessa kommentarer. Jag har då bemötts med skratt och upplysningen att sånt får en räkna med. Då har jag försökt tänka att en del människor helt enkelt inte begriper bättre och att det är mest synd om dem. Men. Hur fasen kan de förresten inte förstå att jag blir sårad när jag till och med säger det rakt ut? Och hur kan de bli överraskade över att jag vuxit till mig en aning? Jag föder för fasen barn inom bara några veckor!

Nu är det äntligen klart med min ersättare på jobbet. Hen börjar troligtvis i mitten av februari. Det skulle alltså inte vara optimalt om min bebis skulle få för sig att komma lite tidigt, eller om jag inte skulle orka jobba som planerat. I arbetslaget hade vi önskemål om att ersättaren skulle börja redan första februari, men som det ser ut så blir det alltså inte så. 

Det är så otroligt skönt att det mesta  inför bebisens ankomst är klart. Härom dagen fick jag hem amningskläder jag beställt. Två linnen och två BH:ar. Plaggen har redan packats ner i BB-väskan (som förövrigt bara väntar på det som behöver packas i sista minuten). Det enda som ska göras som jag kan komma på just nu är att däcken på barnvagnen behöver pumpas och att basen till babyskyddet behöver monteras i bilen. Övrigt fix blir inte förrän bebisen är här. 

Jag hade ju tänkt att jag skulle träna hela graviditeten, men det har verkligen inte funkat. Det handlar inte om lathet, det har bara inte gått rent fysiskt. Det har varit förlamande trötthet, foglossning och sammandragningar. Sammandragningarna börjar redan vid fem minuters lugn promenad, så nej, träning har varit omöjligt. Fram tills nu. Jag fick nämligen ett träningsprogram av barnmorskan senast och det kan en göra lite när som helst. Nu kör jag knipövningar varje dag. Skönt att äntligen ha hittat sin träningsform.