Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Fysioterapeut och katastroftankar

Igår var jag hos fysioterapeut. Lilla L är nästan tre månader gammal och hon börjar bli tung att bära. Jag behöver träna upp bålstykan. Jag hade inte fantastisk hållning innan graviditeten, men nu är den under all kritik. Jag brukar tycka att alla typer av rehabträning är tråkigt, men det här känns viktigt och övningarna är okej. Fysioterapeuten kände på magmusklerna och de är helt intakta. Nu ska jag träna hemma i två veckor och sen är det uppföljning. Min förhoppning är att jag så småningom ska lyckas tajta till "korsetten" och på så sätt slippa ryggont. Om magen blir lite plattare är det en önskvärd bonus, men det är inte högsta prioritet. 

Jag är en person som har lätt för att oroa mig och igår gick mina tankar fullkomligt bananas. Jag vet inte riktigt vad som triggade det, men plötsligt funderade jag över massa hemska scenarion. Sjukdomar, död och elände. Till slut somnade jag av ren utmattning. Jag älskar min dotter oändligt och jag lär oroa mig för henne resten av livet. Jag måste lära mig att hantera det. Jag måste. För både min och L:s skull. 

I morgon är det dags för BVC. Tremånaderskontroll och vaccination står på schemat. 

Söndag

De senaste dagarna har innehållit en del tjockiskommentarer. Jag har sagt ifrån och talat om att jag inte alls uppskattar dessa kommentarer. Jag har då bemötts med skratt och upplysningen att sånt får en räkna med. Då har jag försökt tänka att en del människor helt enkelt inte begriper bättre och att det är mest synd om dem. Men. Hur fasen kan de förresten inte förstå att jag blir sårad när jag till och med säger det rakt ut? Och hur kan de bli överraskade över att jag vuxit till mig en aning? Jag föder för fasen barn inom bara några veckor!

Nu är det äntligen klart med min ersättare på jobbet. Hen börjar troligtvis i mitten av februari. Det skulle alltså inte vara optimalt om min bebis skulle få för sig att komma lite tidigt, eller om jag inte skulle orka jobba som planerat. I arbetslaget hade vi önskemål om att ersättaren skulle börja redan första februari, men som det ser ut så blir det alltså inte så. 

Det är så otroligt skönt att det mesta  inför bebisens ankomst är klart. Härom dagen fick jag hem amningskläder jag beställt. Två linnen och två BH:ar. Plaggen har redan packats ner i BB-väskan (som förövrigt bara väntar på det som behöver packas i sista minuten). Det enda som ska göras som jag kan komma på just nu är att däcken på barnvagnen behöver pumpas och att basen till babyskyddet behöver monteras i bilen. Övrigt fix blir inte förrän bebisen är här. 

Jag hade ju tänkt att jag skulle träna hela graviditeten, men det har verkligen inte funkat. Det handlar inte om lathet, det har bara inte gått rent fysiskt. Det har varit förlamande trötthet, foglossning och sammandragningar. Sammandragningarna börjar redan vid fem minuters lugn promenad, så nej, träning har varit omöjligt. Fram tills nu. Jag fick nämligen ett träningsprogram av barnmorskan senast och det kan en göra lite när som helst. Nu kör jag knipövningar varje dag. Skönt att äntligen ha hittat sin träningsform. 

Vecka 7 (6+0)

Jag har enormt lång startsträcka på morgonen, men det gör oftast ingenting. Den enda tid jag har att passa idag är att jag lovat mormor att komma till henne halv fem och då ska jag förhoppningsvis ha kommit igång. 


Igår upptäckte jag att jag nog måste tänka ett varv till när det gäller träning. Jag var på utomhusteater med en av mina systrar och hennes två pojkar. Den yngre av pojkarna behövde gå på toa och det var bråttom. Jag erbjöd mig att följa med och vi småsprang till toaletterna. Det kan ha handlat om hundra meter kanske? Efter den lilla ansträngningen började det mola och dra i magen likt mensvärk. Det gjorde inte superont, men det var väldigt obehagligt. Jag vet inte om det är normalt eller om det är något jag bör oroa mig för, men om det är så det kommer att kännas vid ansträngning så vill jag faktiskt inte träna. Det kändes fel. Det får kanske räcka med promenader trots att jag hade högre ambitioner än så. 

Jag älskar egentligen att träna. Det har jag inte alltid gjort, men de senaste åren har jag kommit att tycka att det är kul på riktigt. Jag hade hoppats kunna träna under graviditeten, för sen dröjer det innan jag har möjlighet att gå på pass igen. Det blir väl först när min unge är stor nog att fördriva en stund själv i träningsanläggningens barnrum eller när hen är stor nog att klara sig själv hemma. Att släppa träningen är dock ingen stor uppoffring och ingenting jag sörjer över. Det är som det är bara. 

Dagens plan: se till att få något i magen, ta en promenad, hälsa på mormor 

Det här med maten är en stor utmaning. Jag har inga problem att äta om det finns mat, men jag blir inte sugen på något. Igår vimsade jag runt på Ica utan att egentligen hitta något jag ville ha. Det är svårt att handla när en ändå inte vill ha något. Jag blir ju inte ens sugen på godis!

Att dricka mindre kaffe går just nu bättre än väntat. Jag dricker två koppar om dagen och det är inom vad som är "tillåtet".