Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Alltså...

Lilla L är den finaste, gosigaste och bästa ungen i hela världen. Tänk att hon är min! Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det. 

(null)




Fredag...

På fredag är det dags. Jag ska ge mig iväg med 7,5 kg bebis, en enorm ryggsäck och en barnvagn. Dessutom ska jag ha med en tygkasse med lite matsäck, leksaker, blöjor och extrakläder. Förhoppningen är att slippa öppna ryggsäcken och ha det som behövs för själva tågresan i tygkassen. Tio timmar på tåg. Vad i hela friden har jag gett mig in på?

Resan är viktig för mig, annars hade jag inte valt en så lång tågresa som premiärtur. Vi ska åka till D och tillbringa tre veckor i hans stad. På hemvägen åker D med oss och så har vi en helg här också. Det är skönt att veta att jag har hans hjälp under den tågresan i alla fall. 

Det som bekymrar mig mest är nog hur jag ska komma på och av tågen med all packning. Jag har tänkt till och det bör gå bra, men det är svårt att veta säkert. Sen beror det på hur hjälpsamma medresenärer och tågvärdar är. Jag KAN bära allt själv, men det vore ju lättare med lite assistans. Det är dock inget jag räknar med. 

Jag oroar mig nog mer än jag behöver. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Det ÄR en lång tågresa, jag HAR mycket packning och en bebis som aldrig åkt tåg förut, men jag tror innerst inne att det kommer att gå bra - annars hade jag ju inte åkt! L tycker om bärselen och famnen, därför tänker jag att hon kommer att må gott under resan. Varje etapp är ett par timmar, sen är det bensträckare och tågbyte. Vi klarar detta. Jag och L. Sen min lilla familj samlad. D, katten, L och jag. 



Livskris

Lilla L har under cirka en vecka haft någon form av livskris. Om hon hade fått möjlighet att kravla tillbaka in i livmodern hade hon inte tvekat en sekund, famnen har liksom inte varit nära nog. Lika plötsligt som krisen uppstod försvann den och hon är nu sitt vanliga glada jag igen. 

Jag antar att L:s kris har med utveckling att göra och jag tycker att hon börjar kännas så stor. Hon är ingen liten bebis längre! Hon sover väldigt lite på dagarna och vill vara med hela tiden. Hon sover gärna en stund i vagnen när vi går på promenad, men jag märker allt oftare att hon inte är nöjd med att ligga ner när hon väl sovit klart. Det är lite utmanande eftersom hon inte är stadig nog för sittvagn ännu.

Idag har jag gråtit. Jag och L låg på golvet och lekte. En lek som L gillar är när hon först ligger på rygg och håller i mina händer. Sen drar hon sig upp till sittande och därefter hjälps vi åt så hon kan stå upp. Idag la jag mig sen bakåt så L landade på mitt bröst med ansiktet nära mitt. Hon tittade på mig och gick sen till attack. Likt en hund pussade hon i hela mitt ansikte och hon såg så otroligt lycklig ut. Mitt hjärta svämmade alldeles över av kärlek, stolthet och tacksamhet. Hon är en underbar unge och jag älskar henne så mycket att det gör ont!