Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Tremånaderskontroll

Lillskruttan har varit på tremånaderskontroll. Hon utvecklas precis som hon ska. Längden mättes till 59,5 cm och hon följer sin kurva perfekt. Den väldigt brant stigande viktkurvan hade planat ut en aning och vikten ligger nu på 6450 g. Alldeles lagom stor bebis. 

L fick sin andra dos av Rotarix och så fick hon en spruta i vardera låret. Den andra av de två verkade göra ganska ont, men efter kramar och bröstet blev det bra igen. 

Eftermiddagen har varit en bergochdalbana. Vid lunch somnade L och sov som en stock tills dess att hon vaknade mitt i ett gallskrik strax efter tre. Hon var helt otröstlig och grät så att hon knappt fick luft. Tack och lov hade jag köpt alvedon som jag kunde ge och det verkade ganska snabbt. L orkade efter det vara vaken i lite över en timme och hon sover nu gott. Jag undrar hur hon kommer att må när effekten av alvedonen avtar. En får ge var fjärde timme, så efter sju nån gång kan jag ge om det skulle behövas. 

När jag skulle amma lilla avkomman innan fick jag göra det på golvet. Hon blev nämligen ledsen igen när jag tog upp henne. Jag misstänker att låren är så ömma att hon inte kan ligga i famnen som hon brukar, men på golvet med mig på alla fyra som en ko gick det bra. 

Jag har inte gråtit särskilt mycket sen lilla L föddes (typ inte alls sen förlossningen), men idag kom tårarna. Inte när hon skrek som värst, utan när alvedonen kickat in och hon log matt mot mig. Det var enormt jobbigt att se henne ha så ont och lättnaden var stor när hon mådde bättre igen. 

Jag sitter i soffan, halvt apatisk. Jag borde fixa något att äta, men jag vill inte riskera att väcka Lilla L. 

Två månader

Min dotter är nu två månader gammal. Jag har alltså bara varit förälder i två månader och minns ändå knappt något annat liv än det liv jag lever med Lilla L. 

Våra dagar rullar på. BVC-besök, maratonamningar, babymassage och barnvagnspromenader. Begrepp som tsunamikräkning och solskensblöja har myntats. L äter inte längre varannan timme, utan sover nästan hela natten i stället. Dagtid sover hon fortfarande helst i min famn vilket är något begränsande, men det fungerar ändå bra. Hon är en bestämd liten person som vägrar napp, hatar mössa och säger ifrån på skarpen när hon inte är nöjd. OM hon mot förmodan inte är nöjd vill säga. Oftast är hon glad och tillfreds. Hon väntar tålmodigt när jag duschar och fönar håret. Hon somnar när jag dammsuger. Jag kan inte utföra någon av dessa aktiviteter hur länge som helst utan klagomål, men jag hinner med det nödvändigaste. Min kosthållning består mest av mackor och fil eftersom matlagning är ett större projekt, men det känns ändå okej tycker jag. 

En tsunamikräkning är helt enkelt en enorm kräkvåg. Ofta kommer även en andra våg och det krävs omfattande insatser för att återställa omgivningen efteråt. Jag tyckte det var skönt när småkräkandet upphörde, men vi fick alltså tsunamikräkningarna i stället. Detta händer ungefär en gång i veckan och stackars L brukar bli helt utmattad efteråt. 

En solskensblöja är inte lika trevligt som det låter. Härom dagen när vi besökte min syster bajsade L som så ofta igenom både blöja och kläder. L:s sjuåriga kusin tittade intresserat på under saneringsarbetet och kom med kommentaren: "hennes bajs ser ut som solsken!"

Min lilla avkomma följer sina tillväxtkurvor. Hennes längd ligger på något medelvärde och vikten ett par snäpp över. 57,5 cm lång och 5970 g tung var resultatet på tvåmånaderskontrollen. Hon är alltså alldeles precis lagom på alla sätt och vis.

Livet som mamma till Lilla L har inte blivit som jag trodde - det har blivit ännu bättre. 


Söndag

Det är så otroligt härligt att vara förälder till Lilla L. Härligt är väl kanske inte det första jag tänker när hon väcker mig varannan timme på natten i och för sig, men det är förlåtet redan innan det är morgon. Att det är morgon på riktigt meddelar Lilla L alltid med sitt allra vackraste leende. Då vet jag att vi förhandlat klart och att det är dags att byta blöja, fixa kaffe och morgonmysa i soffan. 

Idag har fem av sju kusiner och två av två mostrar varit på besök. Samma mostrar som var med vid förlossningen. L:s mostrar och kusiner alltså. Mina systrar ned tillhörande barn. Det var skönt att någon annan bar och vaggade en liten stund, men jag vill inte vara utan min lilla fjompa för länge åt gången. 

Jag tror att detta blir mitt sista inlägg på ett tag. Jag vet inte vad jag ska skriva om riktigt.  Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort  och jag är så otroligt tacksam över att min kropp klarade av att bli gravid, bära och föda ett barn. Att just Lilla L kom till mig känns på något sätt så självklart, ändå känns allting fortfarande overkligt. Det som var jobbigt under graviditeten är så gott som glömt. Smärtan under förlossningen likaså. Jag funderar ofta på om jag ska göra om det här äventyret och skaffa ett barn till, men det behöver jag inte bestämma ännu. Om två år behöver jag sätta igång processen i så fall. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på det utan istället njuta av nuet och livet med Lilla L och D. Jag är lycklig. Jag är lycklig på riktigt för kanske första gången i mitt vuxna liv. 

Om livet var en schlager vore Lilla L tonartshöjningen. Mitt livs tonartshöjning. Min stora kärlek.