Jag ligger i soffan och känner efter allt vad jag orkar. Har jag inte nån liten känning av att förlossningen är på gång? Nej. Jag känner inte av ett endaste dugg. Bara ont i halsen, snuva och halsbränna.
I början av graviditeten skämdes jag så fort jag tyckte något var jobbigt. Det kändes som att jag inte fick ogilla något som har med graviditet att göra. De känslorna är tillbaka. Eftersom jag själv väljer att jobba in i det sista känns det som
att jag inte har rätt att tycka att det är tungt. Jag vet hur det är att längta efter barn och det känns som att jag är otacksam om/när jag gnäller. Jag får skuldkänslor och tänker på alla de som fortfarande kämpar för att bli gravida. Att
be om hjälp är också svårt. Eftersom jag valt att bli ensamstående förälder, så känns det som att jag ska klara allt själv också.
Jag har klarat mig bra så här långt, men ju närmare förlossningen jag kommer, desto skönare hade det varit med lite avlastning. Jag klarar allt själv än så länge, men det hade varit så gott att slippa bara lite. Jag har dock väldigt svårt att
be om och ta emot hjälp. Jag vill inte vara till besvär. Det saknas inte människor som skulle vilja hjälpa till, men jag klarar inte av att ta emot hjälpen. Tids nog lär jag nog bli tvungen att lära mig det, men jag är inte där än.