I natt har jag inte bara blivit väckt av diverse krämpor. Nej, nu hjälpte grannen till också. Det var fest. Länge. Det hördes faktiskt inte så mycket så länge de höll sig inomhus, men de var jäkligt högljudda vid vad jag tror var rökpauser. Festens
sista rökpaus var vid sextiden i morse. Då gav jag upp tankar om mer sömn och hann precis se sista avsnittet av Bron innan herrarnas stafett i OS. Jag har sovit nu i eftermiddag i stället.
Jag vill verkligen inte gå över tiden, men tänker samtidigt att några dagar extra som gravid skulle ge välbehövlig vila eftersom jag då slutat jobba. Å andra sidan tänker jag att det bästa vore att föda så snart som möjligt eftersom jag blir tröttare
och tröttare för var dag som går. Att bli helt fri från förkylningen har jag slutat hoppas på. Det är som att kroppen inte klarar det under rådande omständigheter.
Mina fötter har börjat göra mer och mer ont. Jag har nu gått upp arton kilo och fötterna var nog inte riktigt beredda på den plötsligt ökade belastningen. Trampdynorna ömmar. Fötterna är dessutom lite svullna, så jag använder helst inte
skor mer än nödvändigt. Nästan alla skor klämmer.
Min bebis är ganska ojämn. Idag är hen ganska stilla och så var det tidigare i veckan också. Fredag och lördag har det varit livat värre med riktigt hårda sparkar. Jag blir alltid lite nojig under de lugnare dagarna, men det har varit så ända sen
jag började känna rörelser, så jag tror att det är normalt. Nu har hen precis vaknat och sträcker på sig. Tänk att det finns en färdig liten människa i min mage!