I natt har jag faktiskt sovit aningens bättre. Lite OS-curling och några toabesök har det förstås blivit, men ändå godkänd sömn. Allt är ju relativt och jämfört med hur jag sovit den senaste tiden var detta en väldigt bra natt.
På jobbet har de nu helt förstått att jag kommer att fixa att jobba så länge jag tänkt, under förutsättning att bebisen inte vill annorlunda vill säga. Magen har sjunkit så långt ner nu att de flesta tror att jag föder precis när som helst och nu
gäller de flesta frågor om jag verkligen inte känner av några som helst tecken på att förlossningen är på väg att starta. Tro mig, jag har känt efter. Tyvärr inga tecken.
Idag har jag medarbetarsamtal. Det känns bra att jag hinner ha det innan föräldraledigheten. Förutom det som ska tas upp på samtalet med måluppfyllelse och sådant, har jag tänkt att vi ska prata om min framtid. Jag är medveten om att jag inte kan få alla
svar, men jag vill prata om vad jag kan vänta mig när jag sen kommer tillbaka. Min arbetsplats ska genomgå en större förändring och jag vill veta hur jag ska göra för att inte halka efter eller hamna utanför.
Min förlossningsväska har varit packad ett bra tag och nu har D nästan packat klart sin också. Det lär bli så att han kommer med tåg. Direktflyg till närmaste flygplats går i och för sig ganska fort, men direktflygen är väldigt få. Dessutom tillkommer
då längre sträckor i bil också. Med tåg kommer han iväg snabbare och han kommer i stort sett ända fram till förlossningsavdelningen. Tänk att han gör detta för mig. Världens bästa partner.