På ett sätt är jag nöjd. Lilla L är den bästa bebis jag kan tänka mig och hon lämnar inget övrigt att önska. Sen tänker jag vidare. Eftersom Lilla L blev så bra, så vill jag nog ha en unge till. Jag vill uppleva en graviditet
till, en förlossning till. Men. Jag kan ge L mer av mig och mer ekonomiskt om hon är mitt enda barn. Fast... ett syskon, det hade hon gillat. Så där håller jag på. Fram och tillbaka. För och emot.
Det jag vet är att Lilla L är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag älskar hennes tandlösa leende, hennes mjuka händer och hennes slabbiga hundpussar. Jag älskar henne så mycket att det stundtals gör fysiskt ont. Visst är det slitsamt
att vara förälder ibland, men det är ingenting i jämförelse med vad jag får tillbaka. Jag är så otroligt tacksam för min dotter. Så många år av längtan. Så många tårar. Hon var väl värd att vänta på.