Igår var jag hos fysioterapeut. Lilla L är nästan tre månader gammal och hon börjar bli tung att bära. Jag behöver träna upp bålstykan. Jag hade inte fantastisk hållning innan graviditeten, men nu är den under all kritik. Jag brukar tycka att alla
typer av rehabträning är tråkigt, men det här känns viktigt och övningarna är okej. Fysioterapeuten kände på magmusklerna och de är helt intakta. Nu ska jag träna hemma i två veckor och sen är det uppföljning. Min förhoppning är att jag så småningom ska
lyckas tajta till "korsetten" och på så sätt slippa ryggont. Om magen blir lite plattare är det en önskvärd bonus, men det är inte högsta prioritet.
Jag är en person som har lätt för att oroa mig och igår gick mina tankar fullkomligt bananas. Jag vet inte riktigt vad som triggade det, men plötsligt funderade jag över massa hemska scenarion. Sjukdomar, död och elände. Till slut somnade jag
av ren utmattning. Jag älskar min dotter oändligt och jag lär oroa mig för henne resten av livet. Jag måste lära mig att hantera det. Jag måste. För både min och L:s skull.
I morgon är det dags för BVC. Tremånaderskontroll och vaccination står på schemat.