Jag kommer inte att få pris som årets anställd, det är då ett som är säkert. L går så klart före allt vad jobb heter, men det är ändå stressande att tänka på att kollegorna får klara sig med en personal mindre. Igår var jag borta eftersom L fick tandläkartid.
De hade en enda jourtid kvar för måndagen, så det var bara att ta den. Tandläkarbesöket gick för övrigt bra. Skadan på tänderna dokumenterades och de vassa kanterna slipades ner en aning.
Jag känner mig väldigt ensam just nu. Mina arbetstider gör att det är svårt att hinna umgås med någon, och nu när L har varit/är sjuk begränsas det ytterligare. Att jag redan varit borta från jobbet en del gör att jag känner mig som en belastning
för kollegorna och jag känner att jag inte ingår i arbetslaget på riktigt. Jag känner mig generellt utanför alla typer av gemenskap.
Åh, hur går det för dig? Låter kämpigt! <3