Kroppen gör ont nu, trots att jag inte rör mig så mycket. Idag har jag mest känt av framfogen/bäckenet. Jag försöker trösta mig med att det är för att kroppen gör sig redo, men det är en klen tröst. Den här graviditeten har varit tyngre än förra och så
här orörlig kan jag inte alls minnas att jag var då.
Trots att bebisen är otroligt välplanerad och efterlängtad känns det hela overkligt. Jag hänger inte med mentalt. Jag kan inte greppa att jag nu klarat av en hel graviditet och att jag "bara" ska föda fram barnet också innan livet som tvåbarnsmamma börjar.
Ibland kan jag bli alldeles överväldigad och fundera på vad i hela friden jag gett mig in på. Det är inte alltid enkelt att vara ensamstående med ETT barn, ändå har jag tänkt att jag ska klara två?